walliis

 Vid sex imorse åkte jag, Johan och hans mamma till Göteborg för att vinka av Johan eftersom han skulle tillbaka till Afghanistan.
Jag grät på insidan hela morgonen.
Och lite på utsidan på natten.

Verkligen hemskt att behöva släppa hans hand och vända och gå mot utgången.
Jag ville helst av allt bara skrika högt. Hur länge ska jag behöva låtsas vara stark??

Dom tio dagarna han var hemma har verkligen varit underbara. Jag kände mig lycklig igen för första gången på nästan två månader.
Just nu vill jag bara spy på allt, på att jobba, behöva vara stark, aldrig kunna vara riktigt lycklig, alltid behöva oroa sig.

Det är väl bara en tidsfråga innan mardrömmarna kommer tillbaka.


Jag hatar att säga farväl. Imorgon kommer nästa.
Malte försvinner. Troligen för gott.

Helvete